Efter nästan ett år av skador. Allt i kroppen har stökat, men nu så börjar det öntöigen kännas bra!
Hur förvandlar man en ovan å skadebenägen kropp till en rörlig och vältränad?
Bra fråga.
Jag hoppas att kontinuerlig styrka och löpning är receptet.
Att aktivera mage och rumpa inför löppassen har gjort det lättare, och att låta kroppen återhämta sig efter.
Kanske blir det knas kanske inte🤷🏼
På dagen inför loppet var jag ordentligt nervös. Jag har räknat mycket på vad jag kan tänkas prestera. Excelark med träningsfarter och tidigare tider. 16:58 hoppades jag på men tänkte att 17:15 ändå är ok.
Jag vet att första 2km är snabba (tänkte att 7:10 är målfart för att ge möjlighet för bra avslut) och sen gäller det att tugga i 2 tunga km innan slutet delen kommer. Dom tunga kilometrarna går lätt uppför med en del knix och knöligt gräs. Jag ville vara beredd på att det skulle vara tokjobbigt men ändå hålla positiva tankar, försöka hålla uppe kadens och ge mig möjlighet till en bra avslutning.
T-35 började jag uppvärmningen. 1km lugnt följt av 1km med högre fart och några fartökningar. Här ville jag få upp pulsen och snabbt få in kroppen i andra andningen.
Benen kändes tunga men i slutet av värmningen hittade jag steget och allt kändes bra. Några stegringslopp senare stod jag längst fram i starten, småpratade, och dopade kroppen med 3st dextro.
Starten gick med sedvanlig rusning. Första 200m gick i 3:00 tempo och ändå låg jag typ 20a. Jag saktade ner och försökte slappna av i löpningen, vilket funkade bra och jag gjorde en hel del platser när torrisarna fick bekänna färg. 1a km gick på 3:26 och jag låg typ 10a.
2a km är utför i början och jag pumpade på för att ta platser. Vid slutet av kilometern börjar de gå lätt uppför och jag tar typ 9 eller 10 plats. Tror jag passerar 2km på 7:04, bra tänker jag, lite tillgodo och ganska pigg.
På 3e km börjar jag få hugg på först 8e och sen 6&7e platsen. Jag försöker springa lätt men kroppen skriker, men jag märker att jag närmar mig 7an ganska snabbt, så jag ökar mot rött för att få en rygg i motvinden. Tänker att det snart är lättare terräng och jag bara behöver pressa en stund till. Vid 3km (ca 10:50) går jag ifatt 7an och trycker för att ta rygg på 6an som ligger 4-5s före. Ganska snart går jag om 6an som går långsamt, men ökar och tar rygg på mig. Jag ökar kadensen ytterligare för att grilla honom och får en liten lucka. Ett tag tänker jag att 7e eller 8a är ganska bra det också och funderar på att slå av takten, men så märker jag att killen i ryggen börjar släppa, så jag går fullt i utförslöpet upp till 4km (ca 14:20). Jag ligger i ca 3:10 fart och tänker att nu är det inte långt och jag får inte så av nu. Med 500m kvar går 5an ihop med 10ans löpare som springer på runt 40. Nu blev det stökigt och svårt att hålla farten, men väl inne på arenan hittar jag ett spår och försöker öka. Jag får för mig att jag kan lyckas komma in på 16:58 så jag spurtar allt jag kan, vilket är tur då 7an närmat sig och bara är några meter efter. Uppenbarligen var jag ganska slut för det gick ju klart snabbare ön 16:58..
Imål kom jag på en 6e plats på tiden 16:37.
Sjukt nöjd med placeringen, lyrisk över tiden och stolt över hur jag hanterade tröttheten och den mentala biten.
Nu tävlar jag helst inte nåt mer, men det kan ju säkert bli stockholms halvmaraton i höst.
Spitsbergen marathon i Svalbard är det nordligaste marathonet som går på land. Svalbard ligger 78′ norr, ca 120 mil från nordpolen. Loppet går i det enda riktiga samhället som heter Longyearbyen. Dom stoltserar med att ha isbjörnsvakter som patrullerar, men det är ingen egentlig fara då det inte finns nåt på Svalbard förutom snö och berg samt att solen står högt på himlen hela dygnet så skulle en isbjörn dyka upp ser man den på typ 5mils avstånd (och alla vill ju gärna se en) men isbjörnarna är inte så himla vanliga. Det finnsbara typ 2-3000.
Loppet är en varvbana som kräver en doktorsexamen för att förstå. Banan är som ett garnnystan som dragits ut till ett T. Det finns ju inte så många vägar så dom har varit rejält kreativa för att få till 21km ( man springer bl.a. en bit på EU-pall). En sak som är säkert är att det finns backar.
Bakgrundkulissen på loppet är helt fantastisk. Tyvärr så var det ju dom där backarna, och dom gör så att man inte riktigt orkar titta upp. Nu var det några som tog loppet som en sightseeingtur, men för oss som sprang handlar det mer om att klara av kramp än att titta på fantastiska vyer.
Det finns ju en hel del att titta på i Svalbard så det är lätt att missa i förberedelserna inför loppet. Jag fick skynda mig att hämta nummerlapp innan starten sen gå och byta om och förbereda utrustningen (rygga med Gels, H2O,odyl). Jag kom till startfållan med 30sek till godo, precis lagom för att knyta om skorna och ta en selfie.
Det hade ju vart bra att tänka igenom strategin för loppet men nu blev det inte så.
Startskottet gick och en sedvanligt tokrusning påbörjades. Skulle jag gå under 3h visste jag att första milen måste bli bra och att jag måste dominera utförslöpen, så jag sprätte iväg med dom andra tokarna. Första km går ordentligt uppför sen är det 3km utför och ca 1km platt. Dessa 5 gick på 20:30 (bra) men jag hade redan känning i baksidan av högerbenet (det är ju lätt hänt i utförslöpning-dåligt). Ändå låg jag bara typ 6a. Jag satsade vidare och tänkte att jag iaf måste ge mig chansen till andra halvan.
Vägen ut till Adventsdalen är vacker, så vacker att jag kände mig tvungen att ta kort. Löpningen är ganska lätt men jag blev ändå omsprungen av 3-4 pers. Inte hela världen då jag ändå inte hade chans på medalj.
Vid 14km (1/3 del) så låg jag på 1h (perfekt) men där börjar de mördande sista 7km på första varvet. Här går det uppåt, är dåligt underlag med vatten och lera och även tunga ben. Här visade sig även att jag gick ut aningens (underdrift) för hårt. Jag fick slita ordentligt för att ta mig springandes till 21km på ca 1:33 (bra) men nu var benen tunga och jag började räkna på möjlig sluttid och hoppades på sub 3:10(ganska realistiskt).
Löpningen gick hyfsat ut i Adventsdalen men vid vändningen kände jag mig tung i benen. Jag kom ifatt nån halvmaratjej men fick slita för att gå om.
Vid 30km var jag riktigt seg i benen, men vad kan man förvänta sig när man siktar på att slå sitt pers(3:41) med 30-40 minuter? Jag pinnade på och försökte hålla en 4:40-tempo för att kanske gå under 3:10.
Vid den tunga delen blev det riktigt tungt och motigt. Benen gjorde ont magen började krampa, benen ville inte alls och så visste jag att det är de sista 5km som är dom viktiga.
Vid 39km kom krampen så jag tvingades stanna och dra ut musklerna lite (=tillfälle till selfie!)
Sista delen blev vackeljogg. I utförslöporna krampade vader, lår och fötter, så fick jag snällt ta och gå. Jag tror sista 5km gick på 26+!
Tillslut kom jag i mål iaf. Som 7a totalt, 3a i 40+ och på nytt personbästa ;3:16:20.
Inte så nöjd men väldigt glad att jag inte måste springa mer idag iaf.
Fötter hamnar i högläge fram till 20 då Banketten(!) går.
Spitsbergen marathons bankett är en otroligt festlig tillställning med uppvisning, fin-mat, drinkar, fest och massiv prisutdelning.
Inte varje dag jag hamnar på podiet:S
Som kronan på verket bjöd Svalbard på magnifik midnattsutsikt efter festkvällen
Under ett svagt ögonblick gav jag vika för gymgrossistens villfarelser och råkade köpa.. Typ.. Allt.
Flera sorters proteinpulver, aminosyror, proteinkakor, zma-tabletter, sportdryck och agility-duschtvål inhandlades. Bra att ha när jag ökar intensiteten på träningen var efterkonstruktion som förklarade mina inköp.
Proteinpulver är trevligt efter träning om man har mjölk (att späda ut med) men inga mackor. Aminosyretabletterna fastnar i strupen och framkallar kräkreflexer. Proteinkakorna är söta som godis (känns nästan som att äta rent socker). Sportdrycken är ju bara socker och ZMA vet jag inte riktigt varor jag äter, men Kreatin, vilken grej.
Det är trevligt att kreatinen äts i små mängder och att den inte smakar nåt, så den är lätt att konsumera, vilket jag sällan kan säga om kosttillskott.
Man kör en veckas kreatinladdning innan effekten börjar märkas och sen märks effekten rejält!
När jag kör hård träning så märker jag tydligt att jag orkar mycket mer och framförallt längre. Vid såväl simning, styrketräning som löpning märks effekten. Där jag tidigare blivit trött och gett upp har jag nu nästan obegränsad ork.
Tyvärr är ju inte musklerna automatiskt starkare vilket medför rejäl träningsvärk, men en Kreatin GER en ordentlig nivåhöjning på träningen.
Värt att testa för den som vill lyfta träningen till en ny nivå.
Årets sista löppass i San Diego blev ett bra långpass i böljande terräng och skön värme.
Totalt 20km på 1h 55min ej inräknat några pauser.
Fantastiska backar..
Hittade en bra informationsskylt i slutet av passet.
Speciellt infon om Pumorna är bra.
Träning 